Aldrig mer vill jag se ut som jag gjorde innan. Aldrig mer ska vågen stå på 3 siffrigt. Aldrig mer. Fy och usch så hemskt det var. Jag vill aldrig må så dåligt igen att jag går upp så mycket. För det var precis vad jag gjorde, mådde riktigt dåligt. Jag vill inte vara med om att träffa en sådan kille igen om jag så ska leva ensam resten av livet.

Jag vill umgås med människor som gör mig glad, som jag mår bra av. Ja det tycker jag alla ska göra!!

Måste byta skrivbordsbilden, det är en bild på när jag var som störst, vill inte bli påmind varje dag om det. Så idag ska jag ändra det till en bild där jag ser bra ut. En nytagen bild :)

Jag vill kunna röra på mig, inte vara hindrad av massa fett som är i vägen. Nu är det slut på tröstandet. Nu är min kropp till för att användas till det den är till för. Att ha roligt! Springa, leka! Aldrig mer tjockis!

Är det verkligen sunt att vara sån här? Är jag värd att få känna mig så här?

Att hela kroppen bara pirrar, kan inte tänka på något annat än han, hur han var, vad han sa, hur han såg ut, hur han kändes, hans lena hud.

 Vad mycket det gör att ha ett helt annat sätt att se på sig själv. Nu när självförtroendet är mycket bättre så är allt mycket lättare. Det är inte farligt att ta plats, det visar bara att man vill få ut något av livet.

Mitt liv är så mycket bättre nu än innan. Att bara kunna se sig i speglen och säga till sig själv "fan vad fin du är!" Det är en helt otrolig känsla.

Även om jag kanske aldrig träffar honom mer så visar det ändå att det finns andra som också tycker att jag är fin. Jätte fin.

Det finns killar som lyssnar på en. Som bryr sig om andra.

Ja jag svävar verkligen på rosa moln nu! Underbart!

Ja, sen jag slutade att skära mig har jag haft 2 återfall på 3 år. Den ena gången skar jag mig den andra gången fick jag bara tankar men lät inte tankarna vinna, utan tog tag i varför jag började få såna tankar igen.

Blir man frisk? Nej, det blir man inte men man lär sig att handskas med det på ett bra sätt. Man lär sig helt enkelt att ta uti med jobbiga händelser på ett bättre sätt. Men vid extremt jobbiga situationer i livet är det lätt att man faller tillbaka. Men då måste man vara stark och inte låta det destruktiva beteendet få överhand igen.

Psyket lurar en hela tiden, därför måste man vara snabb och tänka över hur man vill ha det. Vill jag ha ett öppet socialt rikt liv eller dra mig undan? Vilket väger tyngst? För mig är det att vara öppen, glad och visa världen vem jag är.

Man måste lyssna på sin kropp så man inte hamnar i jobbiga situationer. När jag inte klarar av en situation så går jag därifrån istället för att genomlida det och sedan må dåligt. Så gjorde jag inte innan.

Jag har aldrig klarat av när folk bråkar, då försvinner jag in i min värld till okontaktbar. Nu säger jag ifrån att de som bråkar får ta det någon annan stans. Så jag slipper lyssna på det. Säger någon något om mig så konfronterar jag dem istället för att bara ta emot. Det är viktigt för min självkänsla.

Man får själv komma på vad som fungerar på en själv.

Det viktigaste är att jag idagsläget inte har en endaste tanke på att gå tillbaka till den tjejen jag var på högstadiet och gymnasiet. Nu vill jag bara vara jag med ett stort leende på läpparna när jag är ute och går. För det är jag värd :)

Skar morötter idag och råkade få tummen i vägen så skar mig rätt rejält i den. Gjorde inte ont utan slutade skära för det kändes så konstigt när jag skar i naglen. Gör fortfarande inte ont. Hur som helst började jag fundera på den tiden då jag skar mig.

Jag var 15 år och året innan gick  jag ner rätt så mkt i vikt. Slutade äta frukost, i skolan åt bara hem på kvällen. Det var då jag började hetsäta vilket jag fortsatt med... Tränade varje dag. Var ute och gick ca 3 timmar om dagen. Minst 100 sit-ups varje dag, gärna upp emot 3-400. Gick upp allt efter en tid, efter det så gick jag upp och ner. Nu är det neråt som tur är...

Började få problem med ångest, svårt att sova, så en natt försökte jag stilla ångesten genom att skära mig. Gjorde det i armen med rakhyveln, vilket resulterade i 3 feta röda sträck. Gympa dagen efter. Vad fan tänkte jag på?

Där började det och fortsatte, vid stressiga perioder skar jag mig oftare. Ångesten var mest bidragande, kollapsade vid ett par tillfällen. Började efter något år bara skära mig på benen för det var lättare att dölja. Ett tag skar jag mig endast på handleden för jag hade ett tjockt armband som täckte det.

Slutade duscha på gympan. Tvättade av mig inne på toaletten. Det bästa var när man hade gympa sist på dagen...

Efter att ha kretat i huden i 3 år fick jag upp ett ljus, att såhär ville jag inte ha det. Nu fick det vara nog nu skulle jag minsann sluta upp med karvandet. Ja jag slutade att skära mig men ersatte det med sex. KK i alla ära. Fan heller, utnyttjning till max av de ena parten, alltså jag.

Blev tillsammans med Tindras pappa. I den vevan gick jag hos en kurator. För att få ordning på allt. Fick ordning på mycket men inte allt. Tindra kom och jag fick upp ögonen helt och hållet. Så här ska man inte leva. Det här är inget värdigt liv.

Så nu står jag här. Lyckligare än någonsin. Lite problem med kosten fortfarande annars så har jag fått ordning på skärandet, sex, utnyttjning (ja jag kommer ju alltid utnyttjas av Tindras pappa..). Vågar stå upp för mig själv. Det är synd bara att Tindra behövde hamna i mina armar innan jag tog tag i allt.

Jag vill vara en bra mamma för henne :)

Har läst gamla meddelande. Tindras pappas familj vill bara få mig att framstå som om jag är nån ragata som bara stack pga nån förlossningsdepression. Nej så var det verkligen inte. Men visst de kan höja honom till skyarna men då lever de på en lögn. Jag får acceptera att de aldrig kommer fatta eller vill förstå situationen. De vill bara svartmåla någon och den någon är jag. Som om jag inte har fullt upp med massa annat?

Den jag känner att jag fått lite respons ifrån är Tindras farmor. Hon har lyssnat på mig och ser att jag inte vill något ont. Jag vill bara leva fullt ut. Jag har märkt en stor skillnad när jag träffar henne själv. Då är hon helt annorlunda, som en helt normal kvinna men så fort hennes son eller man är i samma rum förvandlas hon blir tyst och osäker. Det är så sorgligt. Hon sitter fast i ett fruktansvärt förhållande. Fullt av misär. Hon orkar inte ta itu med saker och ting precis som jag var när jag bodde ihop med Tindras pappa.

Har pratat lite om min vikt i några tidigare inlägg och anledningen till att jag hakat upp mig på det och fått min dåliga bild till mat, vikt och den biten. Grundar på att när jag var på läkarbesök så sa alltid läkaren till mig att jag var för tjock, skulle behöva gå ner några kg. Jag har alltid legat ovanför kurvan, varit lite småtjock men man måste vara försiktig när man säger sådant till barn. Det blir griller direkt. Barn vill ändå alltid göra sitt bästa för att bli accepterad och få uppmuntran.

Nu så har jag en tvångtanke att jag måste komma ner till normalvikt (har haft i många, många år). Problemet är när kommer jag vara nöjd? vid BMI 25 eller 19? Kommer jag bli nöjd någon gång?  

Nu måste jag lägga mig Tindra vaknar ju snart!

Kram alla läsare!! Glöm inte bort att kramas för allt i världen!

När jag och Tindras pappa träffats i några månader så kom jag hem till honom och han bästa kompis var även där. Vi festade lite och slutade med att de hade ofrivilligt sex med mig. Jag bara grät och var alldeles paralyserad. Försvann in i mig själv, hlt okontaktbar. Efteråt så försökta jag prata med dem men de bara tystade ner mig och intalade mig att det inte alls var på det viset. Men mina minnen ljuger inte. Jag vet vad som hände och även de.

Jag förstår inte att jag stannade kvar hos honom efter det. Jag borde ha lämnat honom då. Men jag intalade mig att jag var värd det.

Ibland hatar jag mina val. För att jag gett Tindra en sådan dålig start i livet. Vem vet vad han skulle göra ifall han var själv med Tindra? Han har ju inte varit direkt snäll mot mig. Nu lever jag med att alla dessa bilder snurrar varje kväll. Ånger. Sorg.

Det positiva är att vi nu har ett annat liv. Ett tryggt liv. Men jag kommer nog aldrig fullt ut kunna lita på människor allra minst män. De är svininga och egocentriska. Var finns de män som faktiskt bryr sig?

Ja idag hade vi besök av Tindras pappa, farmor och farfar. Tindras pappa har inte hört av sig på en vecka och den gången var påtvingad från min sida. Men han vill inte höra hur det är med henne eller vad hon gör, vad som händer, hur hon utvecklas. Det känns som om han bara vill göra livet surt för min och Tindra. Han vet att jag vill ha ensamvårdnad men han bara stretar emot bara för att. Han kan fan inte ens henne personnr. Hans föräldrar frågade mig om det. Borde inte en pappa kunna sitt eget barns personnr? Är det bara jag som fått för mig det?

Han visste att hon varit på pricktest nu i veckan men han hörde aldrig av sig och frågade hur det hade gått utan frågade bara lite snabbt idag om det. Endast för att han visste att jag förväntade att han skulle fråga. Alltså varför kan han inte bete sig som en riktig pappa?

När de var här så kändes det som om han tog över mitt hem och bara bestämde över allt. Bara tog Tindra och betedde sig som om de var bundisar. Tindra var inte lika pigg på det. Nu är hon väldigt lätthanterlig och går med på rätt mycket men man ser på henne när hon inte vill. Hon skällde väldigt mycket idag också, hade svårt för att lägga henne till middagsluren. Hon kände sig inte trygg den stackaren. Det känns inte roligt att han ska komma hit när hon inte känner sig trygg.

Jag hade sätt till att städa hela lägenheten innan de kom. Nu är det fullt med smulor under bordet, toalettstolen är det bajsrand i, golvet är grusigt. Ska det vara så svårt för vuxna människor att inte kladda? När man vatt på toaletten så fixar man väl till den så det ser fräscht ut igen? Fan, man behöver inte ta in hela grusplanen med sig in. Tvätta strumporna. Nu får jag göra om allt igen imorgon. Äckliga människor.

De frågade inget om Tindra utan pratade om sitt. Hallå varför besöker de henne när de inte vill veta något om henne? Jag kommer fan aldrig fatta det. De har inget normalt hyfs. Som när man besöker någon så är det inte ganska normalt och säga "Vad fint du har det här"  men nej inget sånt. Jag har inte gjort något fel, jag har gjort det varje förälder skulle göra.

Tindra sov i över 3 timmar sen när de gått, stackaren. Sedan så gick vi en runda, lekte och hade jätte roligt. Det behövde hon. Angående vem jag är så ser jag ut som vilken tjej som helst. Ingen tatueringar, percingar, håret är au natruelle. Inte överdrivet med smink. Skulle man se mig på stan så utmärker jag mig inte mer än alla andra. Jag har fått en klassisk uppfostran med stor vikt på jantelagen. Grubblare, försöker göra det yttersta med det mesta. Vill inte vara sämre än någon annan. Klär mig i vanliga kläder, svart, vitt och lite färger ibland. Det är inget extremt med mig på något sätt däremot så vill jag Tindras bästa.

Jag vill inte att någon får uppfattning av att jag är en sån hemsk mamma som överdriver allt. Jag är inte sån helt enkelt. :)

Hoppas ni alla har haft en trevlig helg!

Nej nu är jag så trött på allt vad vårdnad är. Är så förbannat trött på Tindras pappa, hans föräldrar och övriga släkt. Jag ställer fan alltid upp och vad får man för det? Jo man blir så satans överkörd. Ingen tacksamhet? Är det ingen som fattar hur jag hade det med det satans aset? Är det ingen som vill ta in det och förstå hur mycket han sänkte mitt psyke?

Vill ingen se hur mycket jag har jobbat upp mig själv och börjat ta för mig? Är det ingen som tycker om mig precis som jag är? Ska jag vara en jävla knähund för att bli omtyckt? Jag har lessnat på det. Jag vill leva ett värdigt liv där jag själv bestämmer över vad som är rätt och fel för mig. Jag vill inte gå med på att göra vad som helst bara för att andra tycker att jag ska göra det.

Vad vinner jag på att gå på krogen och leta upp ett one night stand som jag gjorde innan för snart 4 år sedan. Jag mår inte bättre efter att ha låtit mig utnyttjas. Ska jag har sex så är det med någon jag tycker om och som tycker om mig. Någon annan kan bara ta sig någon stans och dra. Varför frågar man någon som separerade för ett halvår sedan om det inte känns jobbigt att inte vara med någon? Hade de förstått vad jag varit med om så hade de nog förstått så fruktansvärt bra.

Jag har minnena kvar, de är fastetsade. De går om och om igen. Det gör ont, så fruktansvärt ont att jag gått med på nästan allt. Ja nästan allt.

Vad var det som fick mig att börja med allt? Vad är det som triggat mig till att orsaka mig själv sådan skada?

Kramar till er alla där ute!