Ännu en familj i min bekantskap som splittras. Ännu en singelmamma som ska behöva ha det som mig. Ännu en...

Fan, jag blir verkligen jätte ledsen när jag tänker på hur de kommer ha det den närmsta tiden och i fortsättningen. Fixa boenden, packa lådor och mitt i allt ihop är det en liten bebisen. Bebisen som är skapad av 2 människor som älskade varandra så väldigt men nu bara gett upp. Nu är det en person som får ta allt. Ta hand om allt.

En person som kommer få vara hemma kl 7 varje kväll för att barnet ska sova. Den andra personen kommer bara komma och gå precis som den vill. En person som kommer få vrida och vända varendra krona för att kunna köpa ett paket med blöjor eller välling. Den andra bara spenderar sina förvärda kronor på ja fan vet allt. Sprit, bensin, äta ute, nya kläder.

Detta är inget jag unnar något och nu är hon där. Nu är hon fast.

Vad hände med att uppleva saker och ting tillsammans? Fan killar skärp er! Ett barn är ett livslångt engagemang man kan inte ge upp bara för att livet förändras! Åt helvete med er alla pappor som inte "orkar" vara där vid erat barns sida dag ut och dag in. Ni fattar inte vad ni missar!!

Idag stod Tindra själv, bara för någon sekund men hon släppte och jag blev överlycklig och för att vara helt ärlig så är det nog bara jag som är och kommer att vara lycklig över denna händelse eftersom hennes pappa inte är intresserad.

Tänker bara avsluta med till alla blivande pappor, vill ni inte ha barn, använd kondom!! 

Har inte ritkigt något engagemang längre att skriva här. Varenda gång jag går in här tänker jag "vad ska jag skriva idag?" sen tomt.

Har hänt mycket roligt nu senaste tiden men pga anonymiteten vill jag inte avslöja mig för mycket. Är trött på att bli igenkänd. Jag vill bara vara lilla jag i stora internetvärlden. Ingen som känner igen mig på stan, ingen som tittar snett på mig, det är hon den där som är så där du vet...

Jag vill bara få lov att få känna mig levande! Jag vill bara berätta min historia, min historia om att vara oförstådd. Min historia om att försöka bli älskad på alla villkor. Min historia som har en tendens att likna många andras.

Har generationerna utvecklats för fort för att föräldrarna ska hinna med i svängarna? Eller har föräldrar generellt blivit slappare nuförtiden för att de har så mycket eget? De ska ha sin egen tid, de ska få en paus i vardagen. När kom det behovet att man som ny förlöst mamma helt plötsligt har ett behov att ut och festa 4 veckor efter man kommit hem från bb?

Visst jag är tacksam för de stunder jag får vara lite själv men det handlar om nån gång varannan vecka inte dagligen. Nu finns inte den möjligheten för min del men ändå. Att bara kunna tappa upp ett bad, tända ljus och lyssna på musik när Tindra somnat på kvällen är för mig tillräckligt. Då känner jag att jag kan ta igen mig efter att tillrättavisat stormbebisen :)

Jag saknar att kunna svänga med armarna när jag är ute och går det måste jag erkänna men när jag har tillfälle så svänger jag lite extra ;)

Att inte kunna sticka och bada utan barnvakt det är också lite jobbigt men nu valde jag en dålig pappa till Tindra och då får jag helt enkelt stå mitt kast. Jag kan ta igen det när hon blir större. Om några år så kommer jag kunna svänga med armarna, bada, gå på aerobicspass. I det stora hela så är jag ändå nöjd över att jag inte kan svänga på armarna för det betyder att jag kan köra min dotter i vagnen.

Jag har min dotter som är mitt allt, betyder allt för mig och som jag gör allt för. Nu när skolan börjat börjar jag se en ljusning att rutinerna är på väg tillbaka. Jag är överlycklig.

Nu ska jag stänga av datorn och plugga lite innan jag går och lägger mig. Det känns helt underbart att kunna skriva dessa ord. Nu är mitt liv fullkomligt :)

Nu ikväll var jag helt slut körd. Det är det värsta när man inte kan kontrollera sig utan bara häver ur sig något man inte menar.

"Tindra, du kan ligga på ryggen!!"

"Tindra, slappna av, det går inte att sova när man rullar runt som en tok!!"

Det är ju bara mitt fel att det blir så. Hade jag sätt till att vara utvilad och ätit någorlunda normalt så hade det inte blivit såhär. Nu är det mycket som snurrar runt i huvudet. Vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå på.

Flera i min familj tycker det är opassande att jag ska börja plugga, de tycker att jag ska jobba ett år först men var? Var?

Är så sjukt besviken och arg på en killkompis så jag skulle bara vilja skrika på honom men nej vad gör det för nytta? Jag har sagt till honom hur jag känner och mer än det kommer jag inte lägga ner på honom.

Jag har inte känt det innan men ja nu ibland känner jag att jag behöver ha avlastning. Det blir för mycket. Allt börjar koka över. Det är fruktansvärt, det värsta är att få den känslan, kan jag inte bara få vara ledig 1 timme så jag kan få springa en runda, springa så fort jag bara orkar. Springa tills alla tankar är borta, försvunna och jag är ett nytt jag. Det är nog fan i mig den hemskaste tanken man kan få, för mig i alla fall. Bara jag har tänkt tanken så känns det inte så längre.

Det blir för mycket ibland, bägaren rinner över och jag bara längtar tills Tindra sover så jag kan få tänka klart. Usch, jag är verkligen en hemsk människa.

Det värsta med att vara ensamstående är nog att inte ha någon att dela sina funderingar med, att inte ha någon som tröstar eller uppmuntrar en. Det värsta är att man står själv mot världen utan att ha någon att luta sig mot.

Nej, jag vill inte ha det så här. Nu blir det ta mig fan storstädning ikväll. Alkoholist-mannen ovanför kan minsann inte gnälla för jag behöver stå ut med hans supande dag som natt, hans skrikande och gormande när Tindra piper. Nej nog ska jag få städa lite när han gör som han vill!

Jag skäms över hur lägenheten ser ut, hur har jag kunnat låta den förfalla på detta vis?

Många kramar till er där ute!!

Nu är det färdig funderat med vikten. Nu är jag klar med det kapitlet. Inget jag behöver skriva om utan bara göra.

Bloggen startade jag för att skriva om lita allt möjligt som jag går runt och funderar på så nu är det det den ska användas till :)

Så vad har hänt idag? Gick en långrunda i ösregnet. Hela jag var dyngsur men jag smålog hela rundan ändå. Jag är helt enkelt lycklig. Jag ska se till att göra det bästa ur min situation och när jag tänker tillbaka på mitt liv så har det varit helt underbart!!

Annars så satt jag och funderade på när Tindra låg i min famn innan hon skulle somna. Tänk så underbart där är, just det där lilla att sitta i soffan och koppla av en stund innan läggdags, busa med tösen, äta middag tillsammans. Utan dessa småsaker hade livet inte varit det minsta rofyllt och roligt. Att få känna sig älskad är inte det den viktigaste känslan? Att älska och att älskas!

Tindra, jag älskar dig mer än allt annat på jorden, du är helt underbar. Även när du drar i duken och i sladdarna :)

Du gör så solen alltid skiner!!

Vem älskar ni mest på hela jorden? Vem är det som får er att bli lycklig och glad?

Nu är det slut med ömkandet! Nu är det slut med tröstmaten inför Tindras pappa ska komma. Varför ska han få ära att stoppa mig i min viktnedgång?

Har kommit till en punkt nu att jag skiter i vilket bara jag får bort alla onödiga kilon. Nu är det slut med mat som dövar känslor. Nu ska de tas itu med direkt. Ingen onödig mat ska ner i min mage, då får jag hellre vara oförskämd.

Det är min kropp som förstörs genom att jag är snäll och äter. Ska man inte vara snäll mot sig själv?

Nu är punkten nådd. Nu är det slut med ömkandet. Ja!

Nu ska Tindra äta. :)

Det är bara en tanke som snurrar runt i mitt huvud. Runt, runt, runt. Hur är det möjligt? Jag trodde det bara var någon sägen. Inte att faktiskt fanns personer som hade det så. Fan vad fel jag har och fan vad dömande jag känner mig. Jag mår nästan illa av mina tankar. Det är så fel men jag kan inte låta bli att tänka så.

Det värsta är att jag nog inte kan berätta vad det är för jag skäms så mycket. Trots att jag är anonym så nej det är så fel. Jag måste bara skriva av mig för jag kan inte gå runt och tänka på det.

Ja sen hände det än annan sak för några dagar sedan en mamma jag umgåtts med lite till och från berättade att hon och sambon skulle flytta isår för han hade flippat ut big time!

När jag hörde det så tänkte jag bara "hon får skylla sig själv" visst det är fruktansvärt att säga så men hon planerade att bli gravid utan hans vetskap. Han gjorde vad han var tvungen till och accepterade det. Deras ekonomi är i botten, har alltid varit och nu har han hunnit ikapp och fattat vad som hänt. Han ville aldrig ha barn och det visste hon. Visst han gör fel nu som beter sig som en idiot men hon och alla andra visste att han inte är en sådan person som har tålamod till att ha barn. Han har försökt vara positiv hela tiden men även hans bägare rinner över någon gång.

Så jag kan faktiskt inte tycka synd om henne. Den enda jag tycker fruktansvärt synd om är deras son. Alltså fan vad elaka människor är. Även jag, det förnekar jag inte men hur kan man göra så mot andra människor?

Varför är folk så elaka mot varandra? "Where is the love?"

Nu när jag har gått av mig i 2 timmar, pratat i telefon med en killkompis så känns det som om livet inte är så eländigt längre. Jag behövde verkligen det, det är verkligen värt att Tindra fortfarande är uppe. Hon somnade i vagnen så nu är hon en äkta piggelin :)

Haha, det är snart vänt. Jag har ju massa tid på mig att vända hennes dygn. För det dröjer länge tills hon börjar dagis...

Behövde de där 2 timmarna. Ska få till det imorgon också. Ser jag till och är ute och går så kommer jag bli en glad och härlig tjej igen :)

Fan hatar när jag är som en bitterfitta... Inte ens jag själv står ut med mig själv då, hur orkar Tindra?

Men nu får vi väl försöka tänka på att gå och lägga oss eftersom vi ska iväg imorgon. Gå på stan hela dagen, barnbidraget kommer ju imorgon :P

Tänkte skriva ett långt inlägg nu men Tindra hon leker med dammsugaren och börjar bli ordentligt hungrig så jag får fixa det först. Skriver senare.

Hoppas ni haft det bra :)