Pratade med mamma om tonåren och hur det är nu. Skönt och ha någon att dela allt med. Kunna förklara sin ståndpunkt, hur jag lever nu jämfört med innan. Hur jag är nu som person och vad jag gör för handlingar och vad de ger för konsekvenser. De konsekvenser jag får nu är att jag har blivit av med väldigt många vänner eftersom jag satt ner foten. Ingen ska få trampa på mig.

Sån som jag var i tonåren finns inte längre, den personen har försvunnit och är nu en mera självsäker tjej som även blivit mamma. Jag är värd så mycket mer. Jag är värd ett värdigt liv!

Nu ska jag sova och drömma sött :)

Har kommit in på några bloggar med flickor som är deprimerad och självsvälter sig. Det är så ledsamt eftersom jag själv vet hur hemskt det är att leva med dessa tankar. Ångesten, orkeslösheten, att aldrig känna att man duger. Jag är ändå glad att många av dem har en orolig familj som kollar dem. Även om man själv tycker det känns fruktansvärt att de är iväg och förstör för en så innerst inne är man glad över att de bryr sig.

Allt man vill är att bli älskad. Älskad för den man är men man tror inte att man kan bli älskad för den man är utan försöker förgäves ändra sig och hur mycket man än ändrar sig så blir man aldrig nöjd. Aldrig tillräckligt smal.

Det svåraste är att smussla med skärandet. Jag dolde det i 3 år innan jag berättade för mina föräldrar. Hetsätningarna, allt motionerande. Jag bara vaknade upp och bestämde mig för att jag inte ville ha det såhär, tog kontakt med en psykolog och gick där i nästan 1 år. Har aldrig skurit mig efter det och det är nu över 2,5 år. Det enda jag fortfarnade kämpar med är mina hetsätningar men kompencerar inte längre med 2 mils powerwalking utan hoppas nästan dag blir en bättre dag. Väger i dagsläget 85 kg vilket gör det motiverat för mig att gå ner några kg. även om jag är relativt lång så är det för mycket enligt BMI. Har som mål att komma ner under BMI 25 och för att jag ska lyckas med det måste jag sluta med hetsätningarna. Äta regelbundet frukost, lunch och middag utan snedsteg.

Om det är någon som är deprimerad, har ångest som läser detta så är det bästa att ni tar kontakt med någon person ni litar på och berättar hur ni har det, känner det. Efter seperationen med Tindras pappa så tog jag kontakt med en psykolog igen vilket jag är glad över. För självkänsla är inget som uppstår av sig själv utan något man måste bygga upp. Man blir precis lika omtyckt vare sig man har BMI 15 eller 19.

För någon med ätstörning ger det en fruktansvärd ångest över att börja äta på ett mera normalt sätt men med tiden så försvinner denna ångest. Jag är ett levande bevis på detta. Precis innan seperationen började ångesten krypa fram och jag bestämde mig direkt för att inte ge efter utan eliminera ångesten. Nu ett halvår senare är ångesten bort, har inga som helst funderingar på skära mig.

Nu har jag fortfarande ångest över mitt hetsätande men inte på riktigt samma sätt den är lite mildare än innan.

Alla kan må bra och alla förtjänar att få må bra!

Många kramar!!

Har jag blivit en avundsjuk bitterfitta? Var idag på en tillställning med mycket folk, bland annat massa barnfamiljer. Lyckliga par med sina barn. Folk som är med sin partner. Håller hand. Där är jag själv med min tös. Ingen jag kan hålla hand med, ingen jag kommer gå hem med och sova bredvid. Inte den person som Tindra ska kalla pappa.

Tindras pappa däremot han har sin tjej, han gör vad han vill. Han åker iväg på det ena efter det andra. Jag sitter hemma i soffan och undrar varför livet inte blev som det var tänkt.

Ringde Tindras pappa ikväll och visst han visade lite engagemang men det hela var ändå i grund och botten påtvingat från min sida eftersom jag frågade efter engagemang för nästa gång han är och träffar henne kommer han vara lika tafatt som vanligt. Tro mig.

Det jag hatar mest med honom är att han ljuger så väldigt mycket. Jag vet att hans ekonomi är körd i botten men ändå säger han att det funkar jätte bra. Jag vet att han gör dåligt ifrån sig i skolan men ändå så säger han att han klarar varenda tenta.

Han gör aldrig fel det är bara alla andra. Idag så sa han att det var fel av mig att försöka förändra honom. Det var ju inte han. Han skulle aldrig kunna tänka efter hur mycket jag förändrade mig när jag var med honom? Jag tillät allt. Jag ändrade alla mina intressen så de skulle passa honom. Jag ändrade mina matvanor så det passade honom. Jag utgick alltid ifrån honom. Vad han ville, aldrig utifrån mig. Han fick göra som han ville utan att behöva tänka på att hans tjej var hemma och väntade på honom.

Jag blir så fruktansvärt ledsen när han inte kan säga sanningen. Är det inte bättre att säga som det är istället för att linda in sig i lögner? Jag är verkligen sårad.

Frågan är ifall jag är avundsjuk eller bara ledsen... 

Jag tänker instinktivt på hur jag blev uppfostrad av mina föräldrar och utgår ifrån dessa personer när det gäller uppfostran av min dotter. Mina föräldrar har väl inte varit särskilt speciella utan som en neutral vanlig svensson-familj. Utifrån dessa normer ser jag hur en pappa bör vara, har även skapat mig en bild utifrån mina kompisar föräldrar, hur de betett sig vad som är rätt och fel.

Det som jag tycker är normalt för en pappa är att den hjälper till att byta blöja, badning, matning, leka, läggning ja är närvarande helt enkelt. Detta har aldrig varit något Tindras pappa varit intresserad av. Bytte han blöja så var det för att jag bad honom, han tröstade henne inte för det var för besvärligt. Han satt hellre vid datorn och spelade poker. Var ofta iväg hela dagarna för att han skulle studera men det verkade inte som om något blev gjort, blev nog mest snack med kompisarna. Jag var hemma med Tindra och väntade på att han skulle komma hem.

Nu sedan vi flyttade isär så har hon fått allergi men han har inte engagerat sig i att ta reda på något om det. Vad hon kan äta och inte. Hur ska han då kunna ta hand om henne i framtiden? Hon har väldigt känslig hud, torr och får nässelutslag lite då och då även eksemfläckar i vecken. Detta måste underhållas men han vet inte vilka salvor man ska använda till vad. Från början fick hon blöjeksem och jag berättade gång på gång hur man skulle göra men efter varje gång han bytt så hade han tagit hål på eksemet. Det var relativt få gånger men väldigt nedslående då jag själv kämpade med att få bort det.

Baserat på detta och även andra saker kämpar jag för att få ensamvårdnad. Han har ändå ett okej umgänge med henne som vi kommit fram till genom familjerätten. Det är bara vårdnadsfrågan som vi inte kan komma överens om. Jag tycker inte det känns rätt för Tindra att den ena av hennes vårdnadshavare inte är intresserad av henne.

Han frågar ingenting om utvecklingen, vad hon gör, ingenting, det verkar inte som om det intresserar honom. Bara han får prata om sig själv så är han nöjd. Det är inte det umgänget går ut på, det är ju till för att dotter och pappa ska knyta an.

Så vad är en normal pappa? Vilka egenskaper ska en pappa ha för att få kallas pappa?