Ja vad betyder mest igentligen i ens liv? Just nu så är det som betyder mest att jag och Tindra har det bra. Vilket vi även har, förutom att jag är deppig ibland över Tindras pappa men det finns inget att göra där.

Nu är det bara till att fullfölja planen så tappar han snart intresse. För det halvtaskiga engagemanget han ligger inne med gör att man bara blir irriterad allting fullt ut eller inte alls. Jag är inte intresserad av att prata om allt mellan himmel och jord. Jag är intresserad av att prata om Tindra med hennes pappa inget annat.

Tror jag ska lämna funderingarna på att stämma honom för det kommer nog inte bli något positivt mot Tindras bästa ändå. Eftersom de som sitter i hovrätten själva anlitar prostituerade kvinnor när det är olagligt i Sverige så kan de inte ha särskilt mycket klart i huvudet för att dömma till Tindras bästa.

Ska strax gå och lägga mig. Får sätta mig i vänteläge när jag pratar med Tindras pappa. För så fort jag säger något så håller han med men har gör det aldrig i någon handling utan munnen kan gå fast sen händer inget mer.

Det som betyder mest är att Tindra får växa upp med en person som älskar henne och verkligen bryr sig om henne. Att Tindras pappa också har vårdnad är väl något som får accepteras. Det är jobbigt men nu är det så. Skulle så gärna riva alla de papper. Han tycker ju inte om henne, inte som en pappa.

Har jag blivit en avundsjuk bitterfitta? Var idag på en tillställning med mycket folk, bland annat massa barnfamiljer. Lyckliga par med sina barn. Folk som är med sin partner. Håller hand. Där är jag själv med min tös. Ingen jag kan hålla hand med, ingen jag kommer gå hem med och sova bredvid. Inte den person som Tindra ska kalla pappa.

Tindras pappa däremot han har sin tjej, han gör vad han vill. Han åker iväg på det ena efter det andra. Jag sitter hemma i soffan och undrar varför livet inte blev som det var tänkt.

Ringde Tindras pappa ikväll och visst han visade lite engagemang men det hela var ändå i grund och botten påtvingat från min sida eftersom jag frågade efter engagemang för nästa gång han är och träffar henne kommer han vara lika tafatt som vanligt. Tro mig.

Det jag hatar mest med honom är att han ljuger så väldigt mycket. Jag vet att hans ekonomi är körd i botten men ändå säger han att det funkar jätte bra. Jag vet att han gör dåligt ifrån sig i skolan men ändå så säger han att han klarar varenda tenta.

Han gör aldrig fel det är bara alla andra. Idag så sa han att det var fel av mig att försöka förändra honom. Det var ju inte han. Han skulle aldrig kunna tänka efter hur mycket jag förändrade mig när jag var med honom? Jag tillät allt. Jag ändrade alla mina intressen så de skulle passa honom. Jag ändrade mina matvanor så det passade honom. Jag utgick alltid ifrån honom. Vad han ville, aldrig utifrån mig. Han fick göra som han ville utan att behöva tänka på att hans tjej var hemma och väntade på honom.

Jag blir så fruktansvärt ledsen när han inte kan säga sanningen. Är det inte bättre att säga som det är istället för att linda in sig i lögner? Jag är verkligen sårad.

Frågan är ifall jag är avundsjuk eller bara ledsen... 

Vaknade imorse med världens mensvärk och ville bara somna om. Efter Tindra fått välling så tyckte hon också det var en bra idé som tur var. Så vi gick inte upp förrän halv 10 idag jämfört med klockan 7 :)

Får nog knapra lite alvedon idag så jag står ut med mig själv... Nog om det. Satt igår och kollade på alternativ över hur jag skulle kunna få ensam vårdnad och funderar på att ta kontakt med en advokat och se ifall jag har någon chans att vinna eller det bara blir slöseri med pengar. Ska tänka på det några dagar till, eftersom jag har sådan ansträngd ekonomi. Ger man sig in på den banan så blir det snabbt många, många tusenlappar. De tusenlappar jag få in varje månad täcker precis hyra, mat och kläder.  

När Tindra sovit färdigt så ska vi gå ut en sväng. Jag tycker hon sover bättre i sin säng än i vagnen. Så när det är dagar man inte ska göra något speciellt lägger jag henne hellre där än i vagnen. Ska köpa lite leksaker till henne nu när hon utvecklats så mycket att hon vill ha lite mer avancerade leksaker. Det har gått så fort nu på bara ett par veckor så nu står hon väl snart still igen.

Nej nu måste jag se till att duscha innan hon vaknar.

Jag tänker instinktivt på hur jag blev uppfostrad av mina föräldrar och utgår ifrån dessa personer när det gäller uppfostran av min dotter. Mina föräldrar har väl inte varit särskilt speciella utan som en neutral vanlig svensson-familj. Utifrån dessa normer ser jag hur en pappa bör vara, har även skapat mig en bild utifrån mina kompisar föräldrar, hur de betett sig vad som är rätt och fel.

Det som jag tycker är normalt för en pappa är att den hjälper till att byta blöja, badning, matning, leka, läggning ja är närvarande helt enkelt. Detta har aldrig varit något Tindras pappa varit intresserad av. Bytte han blöja så var det för att jag bad honom, han tröstade henne inte för det var för besvärligt. Han satt hellre vid datorn och spelade poker. Var ofta iväg hela dagarna för att han skulle studera men det verkade inte som om något blev gjort, blev nog mest snack med kompisarna. Jag var hemma med Tindra och väntade på att han skulle komma hem.

Nu sedan vi flyttade isär så har hon fått allergi men han har inte engagerat sig i att ta reda på något om det. Vad hon kan äta och inte. Hur ska han då kunna ta hand om henne i framtiden? Hon har väldigt känslig hud, torr och får nässelutslag lite då och då även eksemfläckar i vecken. Detta måste underhållas men han vet inte vilka salvor man ska använda till vad. Från början fick hon blöjeksem och jag berättade gång på gång hur man skulle göra men efter varje gång han bytt så hade han tagit hål på eksemet. Det var relativt få gånger men väldigt nedslående då jag själv kämpade med att få bort det.

Baserat på detta och även andra saker kämpar jag för att få ensamvårdnad. Han har ändå ett okej umgänge med henne som vi kommit fram till genom familjerätten. Det är bara vårdnadsfrågan som vi inte kan komma överens om. Jag tycker inte det känns rätt för Tindra att den ena av hennes vårdnadshavare inte är intresserad av henne.

Han frågar ingenting om utvecklingen, vad hon gör, ingenting, det verkar inte som om det intresserar honom. Bara han får prata om sig själv så är han nöjd. Det är inte det umgänget går ut på, det är ju till för att dotter och pappa ska knyta an.

Så vad är en normal pappa? Vilka egenskaper ska en pappa ha för att få kallas pappa?

Hej!!

Har för ett halvår tillbaka varit ensamstående till min dotter som på denna blogg kommer kallas Tindra. Har sökt runt som en galning efter att få reda på mer hur man går vidare vid en separation med vårdnad, umgänge, underhåll vilket nu har gjort att jag vill föra vidare all den kunskap. Håller fortfande på och kämpar om att få ensam vårdnad och vill försöka få stöd genom denna blogg.

Vem är då jag? En tjej som mitt under studietiden blev gravid och valde att behålla barnet. Var tillsammans med killen som är pappa till barnet. Vi flyttade ihop och han tyckte det var lika roligt som jag under graviditeten. När Tindra sedan föddes, saknades engagemang ifrån hans sida.Vi levde ihop ett par månader sedan orkade jag inte mer utan bröt och flyttade ifrån honom.

Allt som skulle bli så underbart, vi 2 skulle bli 3 blev istället jag, Tindra mot världen! Nu ett halvår senare är jag en sprudlande glad tjej som inte längre räds för att säga ifrån. Mitt liv har blivit 500 ggr bättre än vad det var när jag levde ihop med Tindras pappa. Visst så tänker jag fortfarande väldigt mycket på varför jag stod ut att leva med denna kille så länge som jag gjorde, det är mycket som snurrar i mitt huvud som jag vill försöka få utlopp för i denna blogg.

De som känner igen sig eller har större kunskap i vissa ämnen får mer än gärna lämna avstamp i bloggen!

Ha det bra!! :)

Kramar