Har inte ritkigt något engagemang längre att skriva här. Varenda gång jag går in här tänker jag "vad ska jag skriva idag?" sen tomt.

Har hänt mycket roligt nu senaste tiden men pga anonymiteten vill jag inte avslöja mig för mycket. Är trött på att bli igenkänd. Jag vill bara vara lilla jag i stora internetvärlden. Ingen som känner igen mig på stan, ingen som tittar snett på mig, det är hon den där som är så där du vet...

Jag vill bara få lov att få känna mig levande! Jag vill bara berätta min historia, min historia om att vara oförstådd. Min historia om att försöka bli älskad på alla villkor. Min historia som har en tendens att likna många andras.

Har generationerna utvecklats för fort för att föräldrarna ska hinna med i svängarna? Eller har föräldrar generellt blivit slappare nuförtiden för att de har så mycket eget? De ska ha sin egen tid, de ska få en paus i vardagen. När kom det behovet att man som ny förlöst mamma helt plötsligt har ett behov att ut och festa 4 veckor efter man kommit hem från bb?

Visst jag är tacksam för de stunder jag får vara lite själv men det handlar om nån gång varannan vecka inte dagligen. Nu finns inte den möjligheten för min del men ändå. Att bara kunna tappa upp ett bad, tända ljus och lyssna på musik när Tindra somnat på kvällen är för mig tillräckligt. Då känner jag att jag kan ta igen mig efter att tillrättavisat stormbebisen :)

Jag saknar att kunna svänga med armarna när jag är ute och går det måste jag erkänna men när jag har tillfälle så svänger jag lite extra ;)

Att inte kunna sticka och bada utan barnvakt det är också lite jobbigt men nu valde jag en dålig pappa till Tindra och då får jag helt enkelt stå mitt kast. Jag kan ta igen det när hon blir större. Om några år så kommer jag kunna svänga med armarna, bada, gå på aerobicspass. I det stora hela så är jag ändå nöjd över att jag inte kan svänga på armarna för det betyder att jag kan köra min dotter i vagnen.

Jag har min dotter som är mitt allt, betyder allt för mig och som jag gör allt för. Nu när skolan börjat börjar jag se en ljusning att rutinerna är på väg tillbaka. Jag är överlycklig.

Nu ska jag stänga av datorn och plugga lite innan jag går och lägger mig. Det känns helt underbart att kunna skriva dessa ord. Nu är mitt liv fullkomligt :)