Jag och Tindra vi gick iväg och gungade idag. Hon log stort och tog ögonkontakt med mig och började babbla en massa. Hon var på riktigt prathumöt idag och det är så mysigt. Även om man inte förstår ett ord av vad hon säger så känner man ändå att vi hör ihop och hon tycker om mig. Jag blir så glad av att titta på henne. Även om jag är världens tröttaste ibland så bara man tittar på henne hur jobbig hon än kan vara så blir man glad. Hon kan formligen skälla ut mig och jag blir ändå glad för vi hör ihop. Hon och jag.

Det är magiskt!

Tittade en snutt på "livet på BB" på kanal 5 nu. Att de ska måla upp det så dramatiskt som om man håller på och dö eller något. Det kommer värkar och det är bara till att ta sig igenom dem. Det går över bara man inte stressar upp sig. Jag fick värkar på tisdag eftermiddag, framåt kvällen släppte slemproppen. Var ute och gick flera timmar, gick och la mig. Sov mellan värkarna. Upp på onsdagen, gick en sväng på stan, satt och fikade på eftermiddagen på ett fik med värkar. Hela kvällen gick ringde till slut mamma (fick inte ringa mina föräldrar för Tindras pappa men gjorde det ändå för att få stöd, vilket jag inte fick av honom) åkte in till förlossningen runt midnatt var helt slut vid den tidpunkten. nästan 2 timmar senare var hon född. Under själva förlossningen gjorde jag allt för att få Tindras pappa till att inte vara där. Det var ingen trygghet att ha honom nära mig. Jag var själv på förlossningen med min familj som bodde andra sidan landet. Jag var helt ensam och sög i mig allt stöd jag fick från barnmorskan när hon kom in och tittade till oss.

Hur kan människor gnälla över deras förlossningar när de fått stöd under hela processen? Klart det gör ont men det är inte svårt när man har folk omkring sog som stöttar en. Jag tycker jag hade en väldigt bra förlossning trots förutsättningarna. Några små saker hade jag velat ändrat som att jag åkt in lite tidigare än vad jag gjorde men annars så hade jag en bra förlossning för ut kom en helt frisk flicka bara att jag blev helt söndertrasad men det har läckt ihop fint nu. Vem har sagt att det inte är slitigt att vara mamma.

Nu vet jag att en del kommer bli irriterade över mitt uttalande men sen samtidigt så måste jag få säga vad jag känner. Jag kan inte veta hur ni andra kände men det jag känner när jag ser på tv att så går det inte till i verkliga livet.

Har funderat på en annan sak idag också. När jag ser mig själv i speglen så tycker jag att jag verkligen ser bra ut men nu till det knepiga varför är det inte någon annan som tycker det?