Har haft mycket på gång idag så har blivit fel med maten så nu sitter jag här hungrig men vet inte vad jag ska äta. Visst är det irriterande?

Min lilla Tindra, hon är verkligen så himla liten. Hon kommer nog aldrig växa ikapp sina jämnåriga "kompisar" När tom bebisar som är nästan 1/2 år yngre har växt förbi henne då undrar man ifall jag ger henne mat någon gång.

Ja mat får hon, hon äter som en häst och ändå går hon ner. Visserlligen inte så mycket men ändå. Hon ska ju gå upp. För någon annan mamma kan detta säkert vara en bagatell men för mig är det en stor sak. För på något sätt känns det som ett misslyckande från min sida att hon inte går upp.

Vad lätt det är att trycka ner sig själv eller att bli nedtryckt av någon annan. Idag så fick jag reda på att folk har förutfattade meningar om varför jag och Tindras pappa inte bor ihop. Jag är inte oanständig. Vi hade ett förhållande. Han var med under hela graviditeten och tyckte det skulle bli jätte roligt att bilda familj men när hon väl kom tyckte han inte det var så himla kul.

Jag har inte lurat in honom i något. Det skulle aldrig falla mig in. Han är bara inte intresserad av att ta det stora ansvaret som en förälder har och det har inget med mig att göra. Det är hans val att ge upp och skita i det. Det har resulterat i att jag skiter i honom för han kommer inte förändras så är det bara. Han vill leva som han gör utan något som helst ansvar på sina axlar!

Nu ska jag ta mig en macka!!