Pratade med mamma om tonåren och hur det är nu. Skönt och ha någon att dela allt med. Kunna förklara sin ståndpunkt, hur jag lever nu jämfört med innan. Hur jag är nu som person och vad jag gör för handlingar och vad de ger för konsekvenser. De konsekvenser jag får nu är att jag har blivit av med väldigt många vänner eftersom jag satt ner foten. Ingen ska få trampa på mig.

Sån som jag var i tonåren finns inte längre, den personen har försvunnit och är nu en mera självsäker tjej som även blivit mamma. Jag är värd så mycket mer. Jag är värd ett värdigt liv!

Nu ska jag sova och drömma sött :)

Har kommit in på några bloggar med flickor som är deprimerad och självsvälter sig. Det är så ledsamt eftersom jag själv vet hur hemskt det är att leva med dessa tankar. Ångesten, orkeslösheten, att aldrig känna att man duger. Jag är ändå glad att många av dem har en orolig familj som kollar dem. Även om man själv tycker det känns fruktansvärt att de är iväg och förstör för en så innerst inne är man glad över att de bryr sig.

Allt man vill är att bli älskad. Älskad för den man är men man tror inte att man kan bli älskad för den man är utan försöker förgäves ändra sig och hur mycket man än ändrar sig så blir man aldrig nöjd. Aldrig tillräckligt smal.

Det svåraste är att smussla med skärandet. Jag dolde det i 3 år innan jag berättade för mina föräldrar. Hetsätningarna, allt motionerande. Jag bara vaknade upp och bestämde mig för att jag inte ville ha det såhär, tog kontakt med en psykolog och gick där i nästan 1 år. Har aldrig skurit mig efter det och det är nu över 2,5 år. Det enda jag fortfarnade kämpar med är mina hetsätningar men kompencerar inte längre med 2 mils powerwalking utan hoppas nästan dag blir en bättre dag. Väger i dagsläget 85 kg vilket gör det motiverat för mig att gå ner några kg. även om jag är relativt lång så är det för mycket enligt BMI. Har som mål att komma ner under BMI 25 och för att jag ska lyckas med det måste jag sluta med hetsätningarna. Äta regelbundet frukost, lunch och middag utan snedsteg.

Om det är någon som är deprimerad, har ångest som läser detta så är det bästa att ni tar kontakt med någon person ni litar på och berättar hur ni har det, känner det. Efter seperationen med Tindras pappa så tog jag kontakt med en psykolog igen vilket jag är glad över. För självkänsla är inget som uppstår av sig själv utan något man måste bygga upp. Man blir precis lika omtyckt vare sig man har BMI 15 eller 19.

För någon med ätstörning ger det en fruktansvärd ångest över att börja äta på ett mera normalt sätt men med tiden så försvinner denna ångest. Jag är ett levande bevis på detta. Precis innan seperationen började ångesten krypa fram och jag bestämde mig direkt för att inte ge efter utan eliminera ångesten. Nu ett halvår senare är ångesten bort, har inga som helst funderingar på skära mig.

Nu har jag fortfarande ångest över mitt hetsätande men inte på riktigt samma sätt den är lite mildare än innan.

Alla kan må bra och alla förtjänar att få må bra!

Många kramar!!

Tittade runt på lite olika bloggar igår eller ja natten var det väl. Fick lite ny motivation till att ta itu med mina extra kilon. Så nu är det fullt fart, ska bli av med mammaputet.

Blev lite träning mitt i natten men känner ändå att det är lika bra att ta till vara på motivationen.

Denna veckan är det många läkarbesök både jag och Tindra. Får hoppas allt går bra.

Hoppas ni också får en fin vecka!! :)

Kram