Nej nu är jag så trött på allt vad vårdnad är. Är så förbannat trött på Tindras pappa, hans föräldrar och övriga släkt. Jag ställer fan alltid upp och vad får man för det? Jo man blir så satans överkörd. Ingen tacksamhet? Är det ingen som fattar hur jag hade det med det satans aset? Är det ingen som vill ta in det och förstå hur mycket han sänkte mitt psyke?

Vill ingen se hur mycket jag har jobbat upp mig själv och börjat ta för mig? Är det ingen som tycker om mig precis som jag är? Ska jag vara en jävla knähund för att bli omtyckt? Jag har lessnat på det. Jag vill leva ett värdigt liv där jag själv bestämmer över vad som är rätt och fel för mig. Jag vill inte gå med på att göra vad som helst bara för att andra tycker att jag ska göra det.

Vad vinner jag på att gå på krogen och leta upp ett one night stand som jag gjorde innan för snart 4 år sedan. Jag mår inte bättre efter att ha låtit mig utnyttjas. Ska jag har sex så är det med någon jag tycker om och som tycker om mig. Någon annan kan bara ta sig någon stans och dra. Varför frågar man någon som separerade för ett halvår sedan om det inte känns jobbigt att inte vara med någon? Hade de förstått vad jag varit med om så hade de nog förstått så fruktansvärt bra.

Jag har minnena kvar, de är fastetsade. De går om och om igen. Det gör ont, så fruktansvärt ont att jag gått med på nästan allt. Ja nästan allt.

Vad var det som fick mig att börja med allt? Vad är det som triggat mig till att orsaka mig själv sådan skada?

Kramar till er alla där ute!